Sveas perspektiv

Jag hade gått och satt mig bredvid Harry och Niall som verkligen ville veta vad tjejer snackade om under ett "girltalk".

"Svea! You have to tell us, i've always wanted to know" sa Harry.

"Haha, we're having pillowfights you know..." sa jag oseriöst.

"Like in movies?! And you didn't let me in?" sa Niall som tyckte jag var orättvis.

"Come on, i wasn't serious, haha"

"Oh... but what do you do then?"

"Talk"

"About what?"

"Secrets" sa jag och blinkade med ena ögat mot dom.

Dom var inte nöjda med mitt svar men nu ropade Liam att det var mat så jag började gå mot köket istället.

"So, we're going to the studio later" sa Zayn.

"Okey" sa jag och nickade mot Becca.

"And you're coming with us" halvskrek Niall.

"Haha, do we have a choice Niall?"

"NO" 

Jag log som svar.

När vi hade ätit så gick vi mot bilen för att åka till studion.

Utanför studion stod det en massa fans och jag gick bredvid Svea eftersom killarna ville träffa endel av fansen. 

Det var även endel som konstigt nog hade skrivit mitt namn på endel skyltar?

"Varför är ditt namn med på endel skyltar?" frågade Svea mig.

"Jag vet inte... antar att dom gillade videon som killarna la ut på mig när jag sjöng?"

"Ja... det måste va så, haha du börjar ju bli kändis här va"

"Men jo... keep dreaming Svea"

Vi började gå mot dörren och gick in i studion. Där inne satte vi oss på ett par soffor och väntade på killarna. 

Under tiden satt vi och gjorde roliga videos på oss, precis som vi alltid brukat göra hemma i Sverige. 

Killarna & Paul kom efter en halvtimme och vi började gå mot en studio. Jag och Svea följde efter Paul och satte oss i ett litet rum och kollade på när killarna sjöng.

"Ehm... Paul, do you mind if i borrow an other studioroom in the hall?" frågade Becca.

"Not at all, i'll show you the way"

"Thank you, Svea are you coming?"

"Ofcourse"

Vi gick mot ett annat rum längre bort i korridoren där Paul visade mig vilka knappar jag behövde trycka på och så för att prata med Becca så att hon hörde.

Paul gick mot killarnas rum och Becca började sjunga på Christina Grimmie - Liar Liar. 

Becca sjöng så underbart fint. Jag tycker det är synd att hon inte verkar vilja skaffa en karriär. 

När Becca var klar så klickade jag på knappen som Paul hade visat mig innan. 

"Wow Becca, fyfan vad du är grym" 

"Haha men jo, haha" 

Jag hörde hur någon öppnade dörren och jag kollade dit. 

Niall, Zayn, Harry, Liam & Louis kom in.

"Aren't you singing?"

"We're having a break so we went here!" sa Harry glatt.

"Okey, but you missed when Becca sang, she's amazing but she doesn't seem to know it herself"

"I know she's really great! Then we have to make her know it!" Sa killarna.

"I know, can't you sing a song with her? i want to hear that!" 

"Yeah, that would be fun" sa Niall och killarna verkade hålla med så dom gick in till rummet där Becca stod.

Efter ett tags diskuterandes så gick hon med på att sjunga med dom men det blev ett problem när vi skulle välja låt, eftersom Becca ville inte ta någons solo i deras egna låtar. 

Tillslut blev det ändå en låt som killarna hade sjungt innan, Your Song.

Dom bestämde vilka delar som alla skulle sjunga och sen började dom sjunga. 

När dom var klara så kom dom in och lyssnade.

Det lät riktigt bra.

När ungefär halva låten hade spelats så kom Paul in.

"Guys, the break is over"

"Yeah, but you really need to listen to this"

"Not now, you have to come now"

"But please Paul, we just sang this"

Han gick med på att lyssna och vi började om från början. 

Han tyckte också att det lät riktigt bra. 

"Why don't we put a song when Becca is singing with us when we're going on tour?"

"You're going on tour?" frågade Beca

"Ehm... yes, we didn't tell you?"

"No..."

"Well it's a tour around Europe in about three months" sa Harry

"But it's still One Direction, not One Direction plus Becca, right Paul?"

"Yeah..." 

Killarna hörde att Paul inte lät så övertygad så dom började försöka övertyga honom"

"Well it's not my decision, and we don't even know if Becca want to"

Alla vände sig nu om mot Becca som började gå ut ur rummet. Jag gick efter henne. 

Vi gick in på en toalett som låg några korridorer bort.

Där satte vi oss ner på golvet.

"Jag vill inte" sa hon.

"Är du säker? För det här är en stor chans att skapa en karriär om det är det du vill"

"Men jag vet inte om jag vill eller inte, tänk killarnas fans? Dom tror ju att jag splittrar One Direction och det är det minsta jag vill"

"Du måste säga det till killarna då..."

"Jo jag vet, ska vi gå tillbaka?"

När vi kom tillbaka så var killarna inte där, vi antog att dom hade gått tillbaka till deras studio och vi ville inte störa så vi bestämde oss för att kolla runt i huset.

Vi kom till ett rum med speglar på ena väggen och en stereo i ett hörn. 

Vi gick in och satte igång stereon. Vi började genast flum dansa och skratta. 

Efter ett tag så snubblade jag och trillade på Becca som trillade ner på golvet. Vi började skratta men rykte till när vi kollade mot dörren för där stod några och skrattade och filmade oss.

"This is totally going in to twitter" 

Det var Niall, Liam och Harry som stod i dörröppningen.

Vi började skratta ännu mer och gick för att höja musiken och nu kom dom också in och började dansa med oss.

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Det blev ett sent första inlägg idag, kanske klämmer in ett litet sen. 

xx Hannah

Beccas perspektiv

Jag vaknade och kollade mot klockan, 06:56... Louis låg bredvid mig och resten låg och sov på en soffa lite längre bort.

Jag kollade på Svea och kom att tänka på det hon viskade till mig igår. 

Jag hade inte tänkt på det innan men senaste gången jag var på ett sjukhus så dog Adam. Jag log åt alla minnen vi hade. Jag kände inte direkt för att gråta så jag tänkte på alla minnen istället.

Det var skolavslutning. Jag, Svea och Adam gick mot stranden. Vi var där hela kvällen. Adam hade lyft upp mig och kastat mig i havet. 

Vi hade gått hem på eftermiddagen och Svea skulle någonstans. 

Vi hämtade min gitarr och gick sen tillbaka till stranden, han fick mig att sjunga för honom. Vi satt där hela natten och pratade. 

När vi kom hem så fick vi världens utskällning för att vi hade varit ute lite mer än halva natten. Men det var så värt det. 

"Why are you smiling?" Det var Louis som hade vaknat.

"Memories" sa jag och log mot han.

"Tell me" sa han och gav mig en lätt kyss på kinden.

Svea hade nu vaknat. 

"Fan vad ni var tidigt uppe då" mumlade hon.

Jag skrattade bara åt henne.

"Du är så söt när du är trött" sa jag till henne.

"ENGLISH LADIES!" halvskrek Louis och petade mig på min midja.

"Sorry, Boobear!" 

Han flinade åt mig och gav mig en kyss.

"Get a room" mumlade Svea som fortfarande var väldigt trött.

"Haha, Svea, are you tired?" 

"Can't we go home?" 

"That's a good idea!" sa Louis och började gå mot dörren. Okej? Skulle han gå hem nu eller?

Jag och Svea började skratta nu och killarna vaknade och fattade ingenting.

Louis kom tillbaka med en läkare och en rullstol.

"Can i go home?" frågade jag läkaren.

"Yes, but only if you are very careful!" svarade han.

"I promise i will" 

Louis och de andra killarna hjälpte mig att sätta mig i en rullstol, jag skulle tydligen sitta i den medans vi var i sjukhuset eftersom vi var tvugna att fylla i några papper och jag skulle inte orka stå upp med kryckor eftersom sjukhuset var väldigt stort!

Louis körde mig och vi började gå i alla korridorer tills vi kom till en hiss som ledde till ytterligare korridorer... Sen kom vi tillslut till en dörr vi skulle in i. Där fick jag fylla i en massa papper och sedan fick jag mina kryckor igen så vi kunde åka hem. 

När vi kom in i killarnas hus igen så sprang Svea, Liam och Zayn över till mitt hus för att packa lite saker åt oss.

"I guess we're housemates again!" sa jag till Niall.

"Yes we are!" skrek han.

Jag började gå upp mot trappan och in mot rummet jag sov i innan. Jag tog min dator och loggade in på twitter.

Det var många som följde mig nu. 

Någon knackade på dörren och Svea kom in.

"Hur mår du?"

"Jag mår bra" sa jag och hon satte sig bredvid mig.

"Kommer du ihåg när du, jag & Adam gick till stranden på skolavslutningen?" frågade jag henne och hon fick ett riktigt chockad ansiktsuttryck.

"Självklart, det kommer jag aldrig glömma"

"Jag saknar oss tre"

"Jag med" sa hon och kramade om mig. 

Vi har inte pratat om Adam på ungefär 2 år nu men jag tyckte att det var dags nu.

Jag visade henne mappen med Adam och vi satt och kollade igenom massa bilder och videor och skrattade.

"Du saknar Adam va?" frågade jag henne.

"Såklart jag gör..." 

En tår rann ner längs hennes kind. Jag fick riktiga skuldkänslor för jag hade ju faktiskt inte tröstat henne eller frågat hur det var med henne sedan adam... ja.... dog. Dom där gångerna vi pratade om Adam så satt hon och höll om mig och tröstade mig. Det var jag som fick oss att sluta prata om honom för jag klarade inte av det längre. 

Jag kramade om henne.

"Varför har vi inte pratat om Adam på nästan 2 år nu? "

"Jag ville inte ta upp det. Jag ville inte att du skulle vara så ledsen"

"Förlåt för att jag inte pratade med dig om honom, jag vet nu att du behövde det..."

"Be inte om förlåtelse, jag förstår dig, han var din bror, min saknad kan inte jämnföras med din" sa hon och nu satt vi och höll om varandra och grät.

Svea reste på sig och låste dörren och satte sig i sängen sen igen. 

Svea tog och kollade på endel videor igen... Och där kom videon upp... videon där jag sjunger på hans begravning.

Vi börja storgråta och kramar varandra igen.

När vi legat i sängen i en timme ungefär så knackar det på dörren.

"Girls, what are you doing? Can i come in?" Det var Niall.

"Sorry Niall! Girltalk" svarade Svea.

"Okey see you soon room mates!"

"Vet killarna om...?"

"Nej... Jag har inte berättat" svarade Svea.

Jag nickade och vi bestämde oss för att börja gå ner till killarna.

Vi började gå ner för trappan och killarna höll på att springa runt och hålla på som vanligt.

"Becca?"

"Ja?"

"Jag är glad att vi pratade"

"Jag med" 

Jag log mot henne. 

"It smells good Liam!" ropade jag mot köket.

"I know! it's tacos!"

"Awesome!" 

Jag satte mig hos Louis som satt i soffan och han la armen runtom mig. 

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Det blev sen uppdatering idag men jag har hållit på med detta kapitlet sedal 16:19 haha. 

Men aja, här är det! :)

xx Hannah

Kommer säkert ett eller fler chapters idag! Tänkte bara dela med mig av Boyce Avenue's cover av WMYB.

Tycker att den är riktigt bra!, inte bara just denna covern utan nästan alla deras cover!

Älskar verkligen folk som sjunger grymt bra men endå inte är kända, utan istället har flera miljoner views på youtube. Jag vet inte men jag tycker det känns så jäkla grymt, hehe. 

Andra exempel är ju Maddi Jane & Christina Grimmie. 

xx Hannah

Sveas perspektiv

Svea hade somnat i Louis famn och dom var verkligen söta tillsammans. 

Vi satt på golvet och spelade kort.

"Svea, why did Becca cry before?"

Alla tittade på mig och Louis verkade stirra riktigt mycket pga nyfikenhet.

"Ehm... i have to go to a toilet" sa jag och gick ut ur rummet. Jag visste mycket väl att det fanns en toa på rummet men jag ville vara ifred.

Jag gick förbi några korridorer och tillslut kom jag till en toa. Jag låste dörren och satte mig på golvet och grät.

Tårarna började rinna. Jag saknade Adam. Jag hade inte gråtit såhär förut för jag hade varit tvungen att vara stark för Beccas skull. 

Det här var något som jag aldrig skulle kunna berätta för någon. Det hade nu gått 20 minuter och jag satt fortfarande på toan.

Min mobil plingade till.

"Where are you? Are you allright?" det var ett sms från Liam. Jag log.

"I'm coming soon, haha i'm fine. Had a call from my mum so that's why it took so long, see ya soon ;)" svarade jag.

"Okey! miss ya" skrev han och jag log.

Jag kollade mig i spegeln, jag tror inte man kunde se att jag har gråtit... Jag bestämde mig för att gå tillbaka.

När jag kom dit så tittade alla på mig.

"Haha hello!" sa jag och skrattade.

Dom skrattade också.

Alla började prata med varandra igen men jag gick och satte mig bredvid sängen och kollade på när Becca sov. 

Louis låg fortfarande och höll om Becca.

"Are you gonna tell me what happened?" sa han och kollade på mig.

"What do you mean?" 

"You know, what you told Becca when she cried"

"Hon saknar Adam... Hon älskar Adam, hon kommer aldrig glömma honom... Inte jag heller. Hennes ena halva är borta"

"Can you tell me in english, please?"

"She just miss her family, and she said she was scared that she would never meet you or her family again" sa jag och han verkade tro mig. Han kollade på Becca och drog undan en hårslinga från hennes panna.

"Louis...?"

"Yes?"

"Can you promise me to never hurt her?"

"I would never do that"

"Thank you, that means alot"

Vi log mot varandra och efter att bara ha suttit tysta i ungefär tio minuter så kom resten av killarna och vi började prata på som vanligt.

Jag tog upp min mobil och smsade mamma.

"Becca blev kidnappad och utkastad ur en bil och sedan påkörd, hon mår bra men vi är på ett sjukhus, jag har börjat tänka på Adam igen. Jag mår piss men jag tänker inte visa det, älskar dig, vet inte hur jag ska göra"

Mamma var den enda jag kunde snacka med när det gällde Adam. Hon ringde mig och vi började prata. Jag lämnade inte rummet eftersom jag pratade endå svenska, och denna gången undvek jag att gråta.

---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

xx Hannah

Beccas perspektiv

"Louis..." mumlade jag... jag visste inte riktigt om jag levde eller inte.

Jag kände hur någon höll i min hand men jag orkade inte öppna ögonen. Var jag död? 

Efter ett tag fick jag upp ögonlocken och jag mötte 6 ögon som stirrade på mig.

Louis böjde sig ner och kramade mig och strök undan lite hår som låg i mitt ansikte.

Svea kramade sedan om mig och viskade:

"Jag trodde att du skulle dö, att du skulle gå till Adams sida..." 

Jag stelnade till när hon sa det. Jag satt bara och stirrade chockat in i väggen. En tår rann nu längs min kind men jag flyttade inte blicken. 

Jag saknade honom.

Alla pratade nu, antagligen med mig men jag satt bara och stirrade in i väggen...

Sveas perspektiv

Jag kanske inte skulle sagt det där? Becca satt nu och bara stirrade på ingenting egentligen, hon svarade inte oss. Killarna blev oroliga men jag visste vad som hände.

"What did you tell her?" Frågade Niall mig.

Skulle jag berätta?

"Säg inget... Jag vill inte att dom ska veta"

"I told her i missed her" jag kollade på Becca.

"I really did" 

Hon log nu tillbaka mot mig. 

"I NEED TO CALL YOUR PARENTS!" skrek jag.

"You told em'?" sa Becca chockat.

Jag nickade och en tår rann nu längs min kind. Jag tog tag i min telefon och ringde hennes föräldrar.

"Hallå...." svarade någon i andra änden med en röst som inte verkade bry sig.

"Becca lever!" skrek jag.

"VA?!" 

"Hon har vaknat!"

Dom skrek och grät i telefonen och jag fick ett riktigt stort leende på mina läppar. 

"Kan vi få prata med henne?"

"Vänta, jag ska kolla"

Jag gick in i rummet igen där det nu stod två läkare igen, den ena var Emma.

Jag kom in med ett leende på läpparna och gav telefonen till Becca.

Hon hade däremot inget leende i ansiktet. 

Hon pratade med hennes föräldrar i ungefär tio minuter men hennes ansiktsuttryck ändrades aldrig. 

När hon la på så var hon lika dan.

Under samtalet så hade hon bara svarat kort så jag fattade inte vad hon pratade om.

Beccas perspektiv

Jag la på. Men under hela samtalet var det bara Adam jag kunde tänka på. Tänk om jag hade dött? Hade jag träffat Adam? Skulle jag dött på samma sätt som Adam?

Sånna frågor gick runt i mitt huvud hela tiden. Jag borde vara glad över att jag lever men jag vet inte faktiskt. Jag vet ingenting just nu...

Jag bestämde mig för att försöka prata med alla och inte verka vara för konstig. Dom fattade säkert inte varför jag var sån men jag antar att dom får undra ett tag då...

"I'm hungry" sa jag och alla började titta på mig.

"What do you want to eat?" sa Louis som log mot mig.

"Anything"

Svea, Niall, Zayn, Louis & Liam gick och hämtade mat, antar att dom ville att jag och Louis skulle få vara ensamma.

"How are you?" frågade han mig.

"I'm fine, but what did the doctor say about me?"

"Your leg is fine, but you need your plaster for 3 more days, you got a lot of bruises and a concussion"

"That means i'm fine, so when can we leave?"

"Tomorrow, but you can't be alone for one week and Svea didn't want to take care of you alone because... you know what happened... So you guys are sleeping in our house" sa han och log mot mig.

Jag log mot honom tillbaka och satte mig upp i sängen. Jag lutade mig mot honom och gav honom en kyss. 

Han log mot mig.

"I really liked that but i think it's best for you to lie down" sa han och blinkade mot mig.

"Haha, i'm fine"

Han lutade mot mig och gav mig en till kyss samtidigt som han lutade mig ner mot sängen. När han avslutade kyssen så låg jag i sängen.

"I think you just made me lie down" sa jag och skrattade.

"Yeah, i'm awesome, you don't need to tell me" sa han och nu skrattade han också.

"I missed your smile, i thought i'd never see that again"

Han kramade om mig och la sig sedan i sängen bredvid mig.

Vi båda låg helt tysta, ingen pinsam tysta utan en skön tystnad och kollade ner på hans mobil. Han låg med armen runtom mig och gick in på twitter. Fansen visste redan om oss tydligen. Eller ja, i allafall att jag låg på sjukhus.

Många hade skrivit riktigt fina saker på min logg. Jag log mot skärmen.

Louis började sedan skriva en tweet.

"I thought i'd never see you again, but now you're laying in my arms... i've missed you #Rebecca...."

Jag la mitt huvud mot hans axel.

"I've missed you too, even if it was just a day"

Han kysste mig på mitt huvud.  

Resten kom nu in i rummet med mat från McDonalds.

"McDonalds!" skrek jag.

Det var riktigt mycket mat men allt blev faktiskt uppätet. 

Vi satt och skrattade på som vanligt och hade riktigt roligt. Man kunde inte tro att det som hände igår faktiskt hände.

Jag satt och låg åt alla som satt och pratade och skrattade och kastade mat på varandra. Även fast jag hade haft det svårt så var jag riktigt lyckligt lottad. Jag sitter här med en underbar pojkvän och 5 underbara vänner. Vad mer kan man begära?

Visst det har hänt endel saker som jag aldrig kommer glömma men jag har endå haft otroligt tur. 

Jag lutade mitt huvud mot Louis axel och somnade.

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Kul med komentarer! :)

xx Hannah

Beccas perspektiv

Mannen var riktigt arg... Han började slå mig men jag fick till en spark mot hans mage, konstigt nog... Mitt i all panik så öppnade jag bildörren och flög ut ur bilen. 

Jag landade riktigt hårt mot asfalten, jag såg två starka lampor lysa mot mig och sedan blev allt svart...

Sveas perspektiv

Alla satt nu helt tysta inne i killarnas hus och kände sig hjälplösa. Louis mobil ringde och han verkade vara en blandning av orolig, glad, ledsen, arg... ja, nästan alla känslor och jag förstod inte vad eller vem han pratade med.

Han la på och alla kollade på honom och väntade på att han skulle säga något men han satt bara och stirrade in i väggen...

"Louis? Who called?" frågade jag honom eftersom han inte verkade ha tänkt på att berätta för oss.

"The hospital, Becca is in coma, she got hit by a car" fick han fram helt chockad.

"Lets go then!" sa Liam och alla reste sig för att sätta sig i bilen.

Jag sa inget utan satt bara helt tyst. Den enda jag kunde tänka på var Adam. Jag visste att Becca inte hade berättat något om honom för killarna, för det skulle hon aldrig klara av. Skulle jag säga något nu eller? 

Jag kände hur en tår rann ner längs min kind. Jag och Adam hade också varit väldigt bra vänner, han var en kopia av Becca och hur kan man ogilla Becca? Becca har alltid känt sig tom sedan olyckan med Adam hände. Det var som en del av henne dog, och nu hände samma sak med resten av henne?

Om killarna bara visste.

Jag bestämde mig för att inte säga något utan väntade tills vi iallafall hade kommit fram till sjukhuset.

Sjukhuset visade sig ligga en timme bort och under hela bilturen så satt alla tysta. Jag ville inte möta de andras blickar men jag var rätt säker på att alla satt och grät. Istället satt jag och stirrade ut genom bilrutan.

Vi var nu framme och alla sprang fram till en läkare som visade oss vägen till hennes rum.

Killarna sprang in medan jag pratade med läkaren.

"How is she?"

"Well, she's in coma"

"Is she going to be allright?"

"We don't know, but does her parents know?"

"No... they're in sweden"

"I think we'll have to call them"

"I don't think that's a good thing... i don't think they can handle it" sa jag och kände hur en tår rann ner längs min kind. 

Jag berättade om hela grejen med Adam, om hur dom fick ett samtal om att deras son hade dött... Ska det nu hända samma sak fast med deras dotter? Det är inte rättvist... 

Jag fick en panikattack när jag var klar och satt och hyperventilerade. Läkaren försökte lugna ner mig och jag såg hur Liam började gå mot mig.

Innan hon kom fram han jag säga till läkaren:

"Don't tell him about Adam"...

Hon nickade och hon och Liam försökte sedan få mig att börja andas normalt sen.

Nu gick jag in i rummet där Becca låg, hon hade massa slangar runt om sig och jag gick fram och pussade henne på hennes panna.

Jag tog tag i hennes ena hand, Louis höll i den andra. 

Jag började tänka tillbaka på några månader efter att Adam hade lämnat oss.

Jag satt med Becca i hennes rum. Hon stod och kollade sig i spegeln och en tår rann ner längs hennes kind. Jag gick fram och kramade om henne.

"Jag saknar Adam, jag klarar inte av att titta mig i spegeln, det är som att jag ser på honom istället för på mig. Jag kollar i mina ögon och ser Adams... Jag klarar inte av det. Halva jag är borta" sa hon och började gråta hysteriskt. Jag kramade om henne.

"Du älskade Adam, han älskade dig. Han kommer aldrig att försvinna, han kommer alltid att finnas här, i ditt hjärta"

sa jag, jag visste att jag inte skulle säga att det kommer bli okej, för det kommer det inte. Hon har förlorat personen hon älskade mest.

Jag vaknade upp ur mitt tänkande av att läkaren kom in.

"We have to call her parents, can you come with me?" sa hon och kollade mot mig.

Jag nickade och började gråta, jag lät tårarna rinna... vad var meningen med att torka bort dom? Det kommer ju att komma nya.

Jag pratade med läkaren som visade sig heta Emma och vi bestämde oss för att det var bäst om jag ringde.

Jag svalde och slog in deras nummer.

"Hej Svea!" ropade Beccas mamma i telefonen.

Mina tårar började rinna otroligt mycket men jag bestämde mig att jag skulle berätta det. 

"Det har hänt en olycka... Becca ligger i koma"

"Vad har hänt?" ropade hon oroligt, jag hörde Beccas pappa nu också så jag antog att hon hade satt på högtalaren.

"A car accident..."

Dom började gråta riktigt mycket och jag klarade inte av det, jag gav telefonen till Emma som fick prata med dom istället. Jag började springa, vart vet jag inte... Jag bara sprang tills jag hittade ett avskillt ställe på sjukhuset. Jag satte mig ner på marken och lät tårarna rinna.

Jag hade suttit där i ungefär 20 minuter innan jag såg Liam komma mot mig.

Han sa inget utan lyfte bara upp mig och började bära mig mot Beccas rum.

Louis perspektiv

Svea hade fått gå och prata med Beccas föräldrar, jag skulle aldrig klara av det.

Svea hade varit riktigt ledsen men det var ju inte konstigt eftersom Rebecca låg ju i koma.

Jag kunde inte släppa blicken från henne. Jag ville bara att hon skulle öppna sina ögon.

Liam kom in i rummet igen, han hade varit och letat efter Svea eftersom hon hade sprungit iväg. Men nu kom han in bärandes på henne och han satte sig i soffan med henne i sin famn, hon verkade ha somnat.

"How is she?" frågade jag.

"I don't think she's okey at all..."

"I understand why she's not okey, her best friend is in coma"

"I know, but how do you feel Louis?"

"Like a mess, i miss her... You know, yesterday we made it official... it's us"

Alla vände huvudena mot oss.

"Well i'm happy for you"

Jag började gråta, igen... Det kanske inte fanns något oss längre?

"Louis...?"

Jag vände huvudet mot Becca igen... hon var vaken! 

------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

en rätt "tung" del, om man kan säga så.. :)

xx Hannah

Jag vaknade upp mitt i natten, helt svettig och anfådd. Antagligen en madröm.

Jag låg nu i Louis säng och kollade mot klockan som stod på hans nattduksbord. 

03:47... 

Jag försökte somna om men det gick verkligen inte. Jag drog mig försiktigt loss ur Louis grepp och började gå mot köket där jag satte mig vid min dator. 

De andra killarnas skor var inte här så dem hade antagligen inte kommit hem än. 

Jag gick in på facebook och sedan på twitter. Jag svarade på några tweets och följde några. Höll säkert på så i en timme. Det var inte så många haters faktiskt. 

Jag ryckte till när jag hörde något ljud från vardagsrummet. 

"Louis? Is that you?" sa jag mot vardagsrummet som jag bara såg en skymt av.

"Lou?"

Jag antog att jag bara inbillat mig och fortsatte med twitter. Om jag inte hade haft "pjäxan" på benet så hade jag ju självklart gått dit och kollat.

Men nu ryckte jag till ännu än gång då jag hörde ljudet än gång till. Jag kände hur paniken började komma fram.

"Louis! Is that you?!" halvskrek jag.

Men nu kom jag på... det kunde ju inte vara Louis eftersom om han skulle gått ner från trappan så skulle jag ju märkt honom? Jag blev helt stel ännu än gång och visste inte vad jag skulle göra. 

Jag började sakta gå mot trappan. 

Under varje steg så kollade jag mot vardagsrummet, vilket var ett riktigt stort misstag för nu såg jag inte vart jag gick och trillade därför istället ner mot trappan.

Jag hörde hur snabba steg närmade mig.

Jag reste mig snabbt upp och försökte springa uppför trappan. Precis när jag skulle börja ta första steget och börja springa så ser jag en man med ficklampa stå längre bort i huset och lyser mot mig. 

Jag hade fått ögonkontakt med honom så jag visste att han hade sett mig. Jag försökte ropa på Louis men jag fick inte fram några ord.

Istället slängde jag mig upp och försökte ännu en gång att springa upp men jag såg samtidigt hur mannen kom springandes mot mig. 

Vad fan gjorde han här?

När jag kommit en bit upp i trappan så drar han tag i min arm och drar ner mig från trappan.

"Louis! Louiiiiis!" skriker jag äntligen fram. 

Han slår till mig på kinden och försöker dra ut mig ur huset... 

Han försöker lyfta upp mig men jag sprattlar emot. 

"Louis! please!" ropar jag i ett sista försök. 

Han hade nu dragit ur mig ur huset och utanför stod en svart bil. 

Louis hade nu, äntligen, sprungit ner och sett oss. Men det verkade för sent eftersom vi var redan framme vid bilen.

Mannen puttade in mig i bilen, eller ja han pressade nästan in mig eftersom jag kämpade emot så mycket.

Louis kom fram till bilen precis när mannen hade dragit igen bildörren och bilen körde iväg. 

Jag kände hur en tår rann längs min kind. 

Nu satt jag i en bil med två främmande män som hade kidnappat mig, eller ja jag kunde inte ta in ordet kidnappat... Det här hände inte på riktigt, jag vaknade kanske aldrig upp ur madrömmen? 

Den ena mannen satt och körde och den andra satt i baksätet bredvid mig. 

"Let me go..." fick jag fram efter ungefär en timmes lång tids försök att prata.

"But why sweetie?" sa han i baksätet och gjorde pussljud mot mig.

"Just leave me alone, what do you want from me?"

Han flyttade sig närmre mig och la sin hand på mitt lår, jag slog snabbt bort den.

"Don't!" halvskrek jag.

"But you are so pretty" sa han och den andra mannen som körde började skratta lite.

Mannen la sig nu över mig och jag började slå på honom. 

"Don't touch me!"

Jag slog till han med en knytnäve i ansiktet och han blev riktigt arg.

Vad skulle nu hända...?

Louis perspektiv

Vad skulle jag göra nu? Vad hände precis? 

Jag satte mig på marken och satte händerna framför ansiktet, hur kunde jag låta det hända?

Jag bestämde mig för att göra något åt det så jag ringde Harry...

"Hello Boobear, it's really late you know..."

"Harry... something just happened..."

"What!? Are you okey?"

"Where are you?"

"We're sleeping att Becca's house because we didn't want to disturb you but can you please tell me what's going on?"

"Come over, somone just took Becca" sa jag och jag kände hur tårarna började rinna längs mina kinder.

Killarna och Svea var här på mindre än en minut och alla stod och grät. Svea och Liam stod och kramades och Svea verkade inte vara okej. Eller, ja, ingen var okej just nu...

Vi ringde polisen som kom hit efter 10 minuter och jag fick svara på några frågor... 

Vi gav polisen ett par bilder på Rebecca och de började kolla igenom huset...

"We'll find her" sa Harry och la en arm runt mina axlar.

"How do you know?, this is my fault... everything... i just let him take her!" Jag började gråta ännu än gång.

Harry kramade om mig riktigt hårt nu.

"I know because i know Rebecca, she's smart... And it's not your fault! And you did not let him take her! He came here while you were asleep, no one could know! It's only his fault, no one else!"

"Thank you Harry, but if she's going to die, i will never forgive myself!"

Kunde det verkligen gå så långt? Att Becca blev mördad, min Becca... Jag fick ju precis henne.

Jag satt fortfarande och grät och vad Harry än sa så lyssnade jag inte. 

Det var mitt fel, alltihopa...

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

hände ju endel ;)

xx Hannah

Beccas bikini

Killarna hade åkt iväg för en kvart sen ungefär och jag & Svea var snart påväg mot centrum.

"Kommer du eller?" hörde jag Svea ropa ifrån dörren.

"Ja! Ska bara hämta min mobil!"

När jag öppnade den såg jag att jag hade ett nytt textmeddelande.

Jag öppnade och såg att det var ifrån Louis.

"Hey Babe! Can you bring your bikini to the date? It's going to be a bit different! xx Louis"

Jag log men blev genast nyfiken.

"Ofcourse I can! But can you tell me where we are going? xx Rebecca"

Jag gick ner till Svea nu som fortfarande väntade på mig. 

"Äntligen..." suckade hon.

"Hehe, jag vet... Men Louis bad mig ta med mig min bikini till våran dejt, vad tror du vi ska göra? Jag börjar få panik!"

"Haha, ta det lugnt! Det kommer bli skitbra!"

Jag log mot henne och vi började gå mot bussen. Den kom nästan direkt så det var bara att hoppa på bussen och åka och shoppa!

Men när vi suttit på bussen i fem minuter ungefär så plingade min mobil till.

"It's a suprise!, i'll pick you up at 7 o´clock sweetie xx"

"Okey, can't wait! You're making me curious! xx"

Jag la ner min mobil i väskan och bussen stannade strax. Vi gick direkt in i massa klädaffärer och jag hittade en perfekt outfit. 

En svart spetsklänning fick det bli ikväll.

Efter att ha varit i centrum i 4 timmar så åkte vi tillbaka. Klockan var nu 5 så jag gick och duschade, gjorde i ordning håret och sminkningen men väntade lite med klänningen.

Klockan blev snabbt halv 7 och då tog jag på mig min klänning. Svea övertygade mig om att få ta några bilder på mig.

Klockan var nu 18:57 och jag hörde en bil stanna utanför. Det ringde på dörren och Louis kom in. Jag kramade om honom och jag fick en snabb puss.

"You look beautiful" sa han till mig när vi gick ut mot bilen.

Jag rodnade och log mot honom.

"Thank you" sa jag och tog tag i hans hand. Jag såg ett leende spridas på hans läppar och vi satte oss i bilen.

"So... tell me why i'll need my bikini!"

"You'll find out later" sa han och blinkade med ena ögat.

"Haha you are so cute"

På vägen satt vi och pratade om allt möjligt men det gick rätt så fort eftersom tio minuter senare var vi framme.

Vi gick ut ur bilen och Louis hittade snabbt min hand igen. Jag log mot honom. 

Vi gick in i en restaurang. Louis pratade med en man och han gick sedan och ledde oss till ett bord. 

Vi hade utsikt över London och det var riktigt fint. 

Jag beställde en kyckling sallad medan Louis tog något slags kött.

Vi satt bara och pratade. Endel gånger höll vi varandras händer och bara log. Det här kunde inte bli bättre.

När vi hade suttit inne på restaurangen ett tag så bestämde vi oss för att gå, Louis betalade åt båda och sedan gick vi och satte oss i bilen.

"Thanks for the dinner, i loved it!"

"You're worth it" sa han och log mot mig, jag log tillbaka.

Nu satt jag och undrade vart vi skulle och blev riktigt förvånad när vi stannade utanför killarnas hus.

"You should see your look on your face, it's priceless!"

"Hehe, but you told me to bring my bikini..?"

"Yes i did" fick jag bara som svar och vi gick mot dörren.

"Where's the boys?"

"They're not here, it's just you and me" sa han och la sin arm runt min midja. Vi böjde oss båda fram och möttes i en mjuk kyss. Lika underbart som innan.

"So, do you want to go upstairs and change?" sa han men nu fattade jag ingenting...

"What do you mean?"

"Haha, i've told you to bring your bikini, allready forgot?" sa han och blinkade mot mig.

"Haha, right" sa jag och började gå upp mot toaletten för att byta om.

Jag hade ingen aning om varför jag skulle byta om men jag var rätt säker på att jag skulle gilla anledningen.

När jag kom ner igen så såg jag inte Louis.

"Louis?" "Where are you?"

"I'm out here!" ropade han utifrån och jag började gå ut.

När jag kom ut så såg jag han stå där, utan tröja med bara badbyxor och en massa tända ljus utanför vid poolen.

"Oh my god Lou... It's really beautiful"

"Not as beautiful as you" sa han och jag började rodna.

Jag gick fram mot honom och kramade honom och vi möttes i en kyss.

Efter kyssen så lyfte han upp mig och hoppade i poolen med mig i famnen.

"Thank you for this day, it was amazing"

"Thank you, for making it amazing" sa Louis och log mot mig.

"So, is it you and me then?" frågade jag Louis men jag kunde inte låta bli att rodna lite igen. 

Han sken upp i ett leende och svarade på min fråga med en kyss.

Efter att ha varit i poolen ett tag så gick vi upp och satte på oss myskläder, jag hade bara satt på mig en av Louis tröja som gick strax nedanför rumpan. 

Vi gick sedan ut igen och satte oss i en fotölj med en filt runtom oss. 

Vi sa inte så mycket men det var riktigt mycket jag tänkte på.

Louis verkade märka det.

"What are you thinking about?" sa han och kysste mig på min panna"

"Nothing" sa jag.

"You know you can tell me everything?"

"Yes, i know" sa jag och gav han en kyss.

Egentligen var det ju inte "ingenting" som jag tänkte på. Utan jag tänkte på riktigt mycket.

Jag vet att jag borde berätta för honom. Berätta att min älskade bror dött och att jag inte kunde hjälpa honom. 

Adam blev påkörd. Det hände så fort. Det borde ha varit jag. Inte Adam.  

När Adam dog, dog även en del av mig. 

Jag var med Adam när han dog, han såg bilen komma och den kunde inte stanna, han såg bilen men insåg att det var försent, han hann putta undan mig men blev påkörd själv. Om Adam inte hade puttat undan mig så hade jag varit död nu, istället för Adam. Det hade varit jag som blivit påkörd. Han hade levt, inte jag... 

Jag lutade mitt huvud mot Louis axel och somnade...

------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Så, den här delen har inte kommit på väldigt länge men nu är den här! Hoppas ni gillar den :)

xx Hannah