Jag vaknade upp mitt i natten, helt svettig och anfådd. Antagligen en madröm.

Jag låg nu i Louis säng och kollade mot klockan som stod på hans nattduksbord. 

03:47... 

Jag försökte somna om men det gick verkligen inte. Jag drog mig försiktigt loss ur Louis grepp och började gå mot köket där jag satte mig vid min dator. 

De andra killarnas skor var inte här så dem hade antagligen inte kommit hem än. 

Jag gick in på facebook och sedan på twitter. Jag svarade på några tweets och följde några. Höll säkert på så i en timme. Det var inte så många haters faktiskt. 

Jag ryckte till när jag hörde något ljud från vardagsrummet. 

"Louis? Is that you?" sa jag mot vardagsrummet som jag bara såg en skymt av.

"Lou?"

Jag antog att jag bara inbillat mig och fortsatte med twitter. Om jag inte hade haft "pjäxan" på benet så hade jag ju självklart gått dit och kollat.

Men nu ryckte jag till ännu än gång då jag hörde ljudet än gång till. Jag kände hur paniken började komma fram.

"Louis! Is that you?!" halvskrek jag.

Men nu kom jag på... det kunde ju inte vara Louis eftersom om han skulle gått ner från trappan så skulle jag ju märkt honom? Jag blev helt stel ännu än gång och visste inte vad jag skulle göra. 

Jag började sakta gå mot trappan. 

Under varje steg så kollade jag mot vardagsrummet, vilket var ett riktigt stort misstag för nu såg jag inte vart jag gick och trillade därför istället ner mot trappan.

Jag hörde hur snabba steg närmade mig.

Jag reste mig snabbt upp och försökte springa uppför trappan. Precis när jag skulle börja ta första steget och börja springa så ser jag en man med ficklampa stå längre bort i huset och lyser mot mig. 

Jag hade fått ögonkontakt med honom så jag visste att han hade sett mig. Jag försökte ropa på Louis men jag fick inte fram några ord.

Istället slängde jag mig upp och försökte ännu en gång att springa upp men jag såg samtidigt hur mannen kom springandes mot mig. 

Vad fan gjorde han här?

När jag kommit en bit upp i trappan så drar han tag i min arm och drar ner mig från trappan.

"Louis! Louiiiiis!" skriker jag äntligen fram. 

Han slår till mig på kinden och försöker dra ut mig ur huset... 

Han försöker lyfta upp mig men jag sprattlar emot. 

"Louis! please!" ropar jag i ett sista försök. 

Han hade nu dragit ur mig ur huset och utanför stod en svart bil. 

Louis hade nu, äntligen, sprungit ner och sett oss. Men det verkade för sent eftersom vi var redan framme vid bilen.

Mannen puttade in mig i bilen, eller ja han pressade nästan in mig eftersom jag kämpade emot så mycket.

Louis kom fram till bilen precis när mannen hade dragit igen bildörren och bilen körde iväg. 

Jag kände hur en tår rann längs min kind. 

Nu satt jag i en bil med två främmande män som hade kidnappat mig, eller ja jag kunde inte ta in ordet kidnappat... Det här hände inte på riktigt, jag vaknade kanske aldrig upp ur madrömmen? 

Den ena mannen satt och körde och den andra satt i baksätet bredvid mig. 

"Let me go..." fick jag fram efter ungefär en timmes lång tids försök att prata.

"But why sweetie?" sa han i baksätet och gjorde pussljud mot mig.

"Just leave me alone, what do you want from me?"

Han flyttade sig närmre mig och la sin hand på mitt lår, jag slog snabbt bort den.

"Don't!" halvskrek jag.

"But you are so pretty" sa han och den andra mannen som körde började skratta lite.

Mannen la sig nu över mig och jag började slå på honom. 

"Don't touch me!"

Jag slog till han med en knytnäve i ansiktet och han blev riktigt arg.

Vad skulle nu hända...?

Louis perspektiv

Vad skulle jag göra nu? Vad hände precis? 

Jag satte mig på marken och satte händerna framför ansiktet, hur kunde jag låta det hända?

Jag bestämde mig för att göra något åt det så jag ringde Harry...

"Hello Boobear, it's really late you know..."

"Harry... something just happened..."

"What!? Are you okey?"

"Where are you?"

"We're sleeping att Becca's house because we didn't want to disturb you but can you please tell me what's going on?"

"Come over, somone just took Becca" sa jag och jag kände hur tårarna började rinna längs mina kinder.

Killarna och Svea var här på mindre än en minut och alla stod och grät. Svea och Liam stod och kramades och Svea verkade inte vara okej. Eller, ja, ingen var okej just nu...

Vi ringde polisen som kom hit efter 10 minuter och jag fick svara på några frågor... 

Vi gav polisen ett par bilder på Rebecca och de började kolla igenom huset...

"We'll find her" sa Harry och la en arm runt mina axlar.

"How do you know?, this is my fault... everything... i just let him take her!" Jag började gråta ännu än gång.

Harry kramade om mig riktigt hårt nu.

"I know because i know Rebecca, she's smart... And it's not your fault! And you did not let him take her! He came here while you were asleep, no one could know! It's only his fault, no one else!"

"Thank you Harry, but if she's going to die, i will never forgive myself!"

Kunde det verkligen gå så långt? Att Becca blev mördad, min Becca... Jag fick ju precis henne.

Jag satt fortfarande och grät och vad Harry än sa så lyssnade jag inte. 

Det var mitt fel, alltihopa...

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

hände ju endel ;)

xx Hannah