Sveas perspektiv

Svea hade somnat i Louis famn och dom var verkligen söta tillsammans. 

Vi satt på golvet och spelade kort.

"Svea, why did Becca cry before?"

Alla tittade på mig och Louis verkade stirra riktigt mycket pga nyfikenhet.

"Ehm... i have to go to a toilet" sa jag och gick ut ur rummet. Jag visste mycket väl att det fanns en toa på rummet men jag ville vara ifred.

Jag gick förbi några korridorer och tillslut kom jag till en toa. Jag låste dörren och satte mig på golvet och grät.

Tårarna började rinna. Jag saknade Adam. Jag hade inte gråtit såhär förut för jag hade varit tvungen att vara stark för Beccas skull. 

Det här var något som jag aldrig skulle kunna berätta för någon. Det hade nu gått 20 minuter och jag satt fortfarande på toan.

Min mobil plingade till.

"Where are you? Are you allright?" det var ett sms från Liam. Jag log.

"I'm coming soon, haha i'm fine. Had a call from my mum so that's why it took so long, see ya soon ;)" svarade jag.

"Okey! miss ya" skrev han och jag log.

Jag kollade mig i spegeln, jag tror inte man kunde se att jag har gråtit... Jag bestämde mig för att gå tillbaka.

När jag kom dit så tittade alla på mig.

"Haha hello!" sa jag och skrattade.

Dom skrattade också.

Alla började prata med varandra igen men jag gick och satte mig bredvid sängen och kollade på när Becca sov. 

Louis låg fortfarande och höll om Becca.

"Are you gonna tell me what happened?" sa han och kollade på mig.

"What do you mean?" 

"You know, what you told Becca when she cried"

"Hon saknar Adam... Hon älskar Adam, hon kommer aldrig glömma honom... Inte jag heller. Hennes ena halva är borta"

"Can you tell me in english, please?"

"She just miss her family, and she said she was scared that she would never meet you or her family again" sa jag och han verkade tro mig. Han kollade på Becca och drog undan en hårslinga från hennes panna.

"Louis...?"

"Yes?"

"Can you promise me to never hurt her?"

"I would never do that"

"Thank you, that means alot"

Vi log mot varandra och efter att bara ha suttit tysta i ungefär tio minuter så kom resten av killarna och vi började prata på som vanligt.

Jag tog upp min mobil och smsade mamma.

"Becca blev kidnappad och utkastad ur en bil och sedan påkörd, hon mår bra men vi är på ett sjukhus, jag har börjat tänka på Adam igen. Jag mår piss men jag tänker inte visa det, älskar dig, vet inte hur jag ska göra"

Mamma var den enda jag kunde snacka med när det gällde Adam. Hon ringde mig och vi började prata. Jag lämnade inte rummet eftersom jag pratade endå svenska, och denna gången undvek jag att gråta.

---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

xx Hannah

Beccas perspektiv

"Louis..." mumlade jag... jag visste inte riktigt om jag levde eller inte.

Jag kände hur någon höll i min hand men jag orkade inte öppna ögonen. Var jag död? 

Efter ett tag fick jag upp ögonlocken och jag mötte 6 ögon som stirrade på mig.

Louis böjde sig ner och kramade mig och strök undan lite hår som låg i mitt ansikte.

Svea kramade sedan om mig och viskade:

"Jag trodde att du skulle dö, att du skulle gå till Adams sida..." 

Jag stelnade till när hon sa det. Jag satt bara och stirrade chockat in i väggen. En tår rann nu längs min kind men jag flyttade inte blicken. 

Jag saknade honom.

Alla pratade nu, antagligen med mig men jag satt bara och stirrade in i väggen...

Sveas perspektiv

Jag kanske inte skulle sagt det där? Becca satt nu och bara stirrade på ingenting egentligen, hon svarade inte oss. Killarna blev oroliga men jag visste vad som hände.

"What did you tell her?" Frågade Niall mig.

Skulle jag berätta?

"Säg inget... Jag vill inte att dom ska veta"

"I told her i missed her" jag kollade på Becca.

"I really did" 

Hon log nu tillbaka mot mig. 

"I NEED TO CALL YOUR PARENTS!" skrek jag.

"You told em'?" sa Becca chockat.

Jag nickade och en tår rann nu längs min kind. Jag tog tag i min telefon och ringde hennes föräldrar.

"Hallå...." svarade någon i andra änden med en röst som inte verkade bry sig.

"Becca lever!" skrek jag.

"VA?!" 

"Hon har vaknat!"

Dom skrek och grät i telefonen och jag fick ett riktigt stort leende på mina läppar. 

"Kan vi få prata med henne?"

"Vänta, jag ska kolla"

Jag gick in i rummet igen där det nu stod två läkare igen, den ena var Emma.

Jag kom in med ett leende på läpparna och gav telefonen till Becca.

Hon hade däremot inget leende i ansiktet. 

Hon pratade med hennes föräldrar i ungefär tio minuter men hennes ansiktsuttryck ändrades aldrig. 

När hon la på så var hon lika dan.

Under samtalet så hade hon bara svarat kort så jag fattade inte vad hon pratade om.

Beccas perspektiv

Jag la på. Men under hela samtalet var det bara Adam jag kunde tänka på. Tänk om jag hade dött? Hade jag träffat Adam? Skulle jag dött på samma sätt som Adam?

Sånna frågor gick runt i mitt huvud hela tiden. Jag borde vara glad över att jag lever men jag vet inte faktiskt. Jag vet ingenting just nu...

Jag bestämde mig för att försöka prata med alla och inte verka vara för konstig. Dom fattade säkert inte varför jag var sån men jag antar att dom får undra ett tag då...

"I'm hungry" sa jag och alla började titta på mig.

"What do you want to eat?" sa Louis som log mot mig.

"Anything"

Svea, Niall, Zayn, Louis & Liam gick och hämtade mat, antar att dom ville att jag och Louis skulle få vara ensamma.

"How are you?" frågade han mig.

"I'm fine, but what did the doctor say about me?"

"Your leg is fine, but you need your plaster for 3 more days, you got a lot of bruises and a concussion"

"That means i'm fine, so when can we leave?"

"Tomorrow, but you can't be alone for one week and Svea didn't want to take care of you alone because... you know what happened... So you guys are sleeping in our house" sa han och log mot mig.

Jag log mot honom tillbaka och satte mig upp i sängen. Jag lutade mig mot honom och gav honom en kyss. 

Han log mot mig.

"I really liked that but i think it's best for you to lie down" sa han och blinkade mot mig.

"Haha, i'm fine"

Han lutade mot mig och gav mig en till kyss samtidigt som han lutade mig ner mot sängen. När han avslutade kyssen så låg jag i sängen.

"I think you just made me lie down" sa jag och skrattade.

"Yeah, i'm awesome, you don't need to tell me" sa han och nu skrattade han också.

"I missed your smile, i thought i'd never see that again"

Han kramade om mig och la sig sedan i sängen bredvid mig.

Vi båda låg helt tysta, ingen pinsam tysta utan en skön tystnad och kollade ner på hans mobil. Han låg med armen runtom mig och gick in på twitter. Fansen visste redan om oss tydligen. Eller ja, i allafall att jag låg på sjukhus.

Många hade skrivit riktigt fina saker på min logg. Jag log mot skärmen.

Louis började sedan skriva en tweet.

"I thought i'd never see you again, but now you're laying in my arms... i've missed you #Rebecca...."

Jag la mitt huvud mot hans axel.

"I've missed you too, even if it was just a day"

Han kysste mig på mitt huvud.  

Resten kom nu in i rummet med mat från McDonalds.

"McDonalds!" skrek jag.

Det var riktigt mycket mat men allt blev faktiskt uppätet. 

Vi satt och skrattade på som vanligt och hade riktigt roligt. Man kunde inte tro att det som hände igår faktiskt hände.

Jag satt och låg åt alla som satt och pratade och skrattade och kastade mat på varandra. Även fast jag hade haft det svårt så var jag riktigt lyckligt lottad. Jag sitter här med en underbar pojkvän och 5 underbara vänner. Vad mer kan man begära?

Visst det har hänt endel saker som jag aldrig kommer glömma men jag har endå haft otroligt tur. 

Jag lutade mitt huvud mot Louis axel och somnade.

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Kul med komentarer! :)

xx Hannah