När jag kom ut ur duschen så möttes jag av 6 glada ansikten.

"So, Becca! It's your birthday in two days, what do you wish for?" sa Louis och jag blev tårögd. Jag kollade mot Svea som också såg lite chockad ut. Jag sprang ut genom dörren och bara sprang. Jag lät tårarna falla.

Jag har inte firat min födelsedag sen Adam dog. Ingen i min familj klarade av det så vi raderade dagen ur vårat liv.

Den 5:e november, borta. I mitt liv fanns det bara 364 dagar. Den 5:e november var inte någon av dem...

Harrys perspektiv

"Svea?"

Jag försökte få kontakt med Svea med hon reagerade inte. Jag skakade om henne lite lätt och tillslut reagerade hon.

"What happpened? Are you okey?" frågade jag och kollade oroligt på henne.

"We can't celebrate Beccas birthday"

"What are you talking about?" Jag kollade snabbt mot Louis och han verkade fatta allting.

"Louis, do you know..?"

Han nickade.

"I'm so stupid, she miss her brother" sa han och jag fick en klump i magen.

Jag skulle inte kunna föreställa mig att förlora en familjemedlem och tydligen så var det ett starkare band mellan tvillingar. Jag kollade på alla som såg helt chockade ut. Jag kramade om Becca och gav henne en puss på huvudet.

'"We have to find her" sa Louis och kollade med en menande blick mot Svea.

"I think i know where she is, but i hope i'm wrong..." sa hon och jag fick en rysning genom kroppen.

"What do you mean?!" sa Louis riktigt oroligt.

Beccas perspektiv

Jag klarar inte av det längre, jag saknar honom allt för mycket. 

Jag sprang mot klippan som jag och Adam alltid sprang till när saker hände. Tex. när våra föräldrar bråkade. Jag hade ofta undrat hur det skulle kännas om jag bara hoppade. Lämnade allt. Det enda som fick mig att stanna kvar var Adam. Men... nu var han ju borta? 

Skulle jag göra det? 

Jag saknar honom för mycket. 

Jag satte mig på klippan i fosterställning och grät. Jag grät riktigt mycket men tårarna tog aldrig slut. 1 meter fram och jag skulle få träffa Adam. Jag var fortfarande inte säker eftersom jag ville verkligen inte lämna Louis... Speciellt inte nu när jag precis fick tillbaka honom. 

Jag slöt mina ögon och slutade tänka. Jag låg där och efter en stund somnade jag. 

När jag vaknade igen var det mörkt och jag kände hur någon lyfte upp mig. 

Louis. 

Han hade gråtit, det såg man tydligt. 

Jag lutade mig mot Louis och slöt ögonen ännu än gång. Jag orkade inte förklara mig utan nu ville jag ingenting alls... 

------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

fungerar inte att ladda upp bilder just nu...

xx Hannah